Juste, jag tycker inte om folk. Speciellt inte kvinnofolk.

De som känner mig vet om att jag inte är så förtjust i människor. Några tror att jag instinktivt ogillar alla nya människor jag träffar, ibland är det sann, men oftast så går jag på första intrycket. Sen blir det svårt för de små liven, jag har nämligen svårt att ända på vad jag redan tycker om dem. Under åren jag har blivit betydligt bättre på att ändra uppfattning och att tolerera dem som ända failar att hamna på plussidan.

Har funderat vilken typ av människor jag inte tycker om eller vad det är hos folk jag ogillar. Jag kom fram till att det kan vara allt och ingenting! Vad som får mig att tycka riktigt illa om en person kan få mig att tycka om en annan. Helt ologiskt.

Jag har dock isolerat en personlighets typ som får det att krypa under skinnet. De människor som tycker att är så jävla positivt heela tiden. Allt är sjukt bra, som om de vore enhörningar på rosa fluffiga moln, allt är möjlig och de sprider sina glada, tacksamma och kärleksfulla känslor överallt och obehindrat! För mig är det som om att kliva in i en bastu med kläderna på, det blir klibbigt överallt. Eller att skaka hand med någon som har en varm och svettig hand och dränkts sig i på tok för mycket sötsliskig parfym som ger dig kväljningar.

För att lösa mina problem med dessa typer brukar jag vara tyst då det är lättare att bita sig i tungan än att arbeta med folk som inte tycker om dig. Men någonstans får det vara nog, en kommer ingenstans i livet genom att sitta tyst! Alltså, det är dags att äntra året då jag ska testa vart denna tunna linje går mellan att ha nånting konstruktivt att säga och att vara elak.....

Fortsättning följer.